Vi var med på teve!

..i max tio sekunder i och för sig, under kortegen på det kungliga bröllopet. Jag tänkte ju skriva om det direkt när det var, men så kom jag på att jag ju ville visa lite bildbevis och det tog en liten stund innan jag orkade fixa. Men nu så, här är det, saxat direkt från svtplay och nyhetskanalen:



Enda bilden där jag skymtar, och antagligen bara för jag vet var jag står. Men jag är precis mellan den gevärsskyldrande soldaten och parkeringsautomaten, kortaste vita mössan! 0,5 sekunders tevetid ;)



Här syns dirigenten bra. Och de långa saxofonisterna. Och min kornettkollega!



Och här klarinettisterna, de som alltid står i främsta ledet.



En flygbild. Jag är med även på denna, men man kan inte riktigt se det. Vi är iallafall musikkåren som står därinne på tvärgatan. Den kungliga karossen ska precis åka förbi så här spanar jag för fullt samtidigt som jag spelar, men det blev nog bara lite fel, inget som hördes.



Kameran som filmade det här såg vi framför oss hela tiden där vi stod. Men så följde den efter kortegevagnen istället för att fokusera på oss. Ni ser ju, vi är alldeles suddiga. Fast jag får väl kanske hålla med om att det var en bra prioritering, med tanke på vad de flesta är intresserade av att se =)

Så det var en både långsam och spännande dag. Och jag klarade, precis som hela musikkåren, att stå två timmar där på plats och vänta, spela fint då och då. Men så hade vi också en jättebra plats vid Kungsträdgården där vi visserligen inte såg, men hörde ljudet från storbildsteven. Så vi hörde Victoria och Daniel säga ja till varandra, så fint så fint! Även bland soldaterna torkades alltså en liten tår.

När de farit förbi, i trav så det gick kvickt, så stod vi väl en kvart till och gick sen tillbaks genom Stockholm. Vägen vi skulle var till stora delar kortegevägen, och soldaterna som paraderat stod kvar och gick upp i givakt för oss. Ja, för alla som marscherade tillbaka då, men alltså också oss. Vilken känsla! Marschera genom Stockholm med vägen kantad av uniformerad personal. Det gjorde nästan så att man glömde sina ömma fötter, värkande arm och trötta läppar. För vi spelade ju hela vägen tillbaks också ju, feststämningen skulle ju hållas uppe. Men gissa om det var skönt att sitta i soffan hela kvällen sen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0