Om hur genomtänkt det faktiskt är
Ni som känner Hampus och mej vet ju att saker kan gå lite snabbt ibland. Flytta ihop efter ett par månader, skaffa katt när vi saknar en för mycket... Har vi väl bestämt oss för något, då ska det minsann hända på en gång, vad väntar vi på? Men den här gången är det faktiskt inte alls så snabbt påkommet.
Det började redan förra julen. Vi var ute och fikade med ett par av Hampus gotlandskompisar som har helt underbara små killar, då var de ungefär ett halvår båda. En av dem var lite blyg, den andre kom gärna över till oss och stod och hoppade i knät en bra stund. Väldigt tråkigt att vi glömde ta kort just då, men det lever i minnet.
Men iallafall. När vi kom hem sen på kvällen sa jag nog nåt i stil med "Det skulle vara rätt kul att ha en sån liten". "Ja", sa Hampus, "det tycker jag med".
Så glad jag blev efter den lilla meningen, det blev som ett helt rosa moln i bröstet, ungefär.
Ett tag därefter var det alltså "nån gång i framtiden", då skulle det vara dags. Och det var först hemma i Uppsala igen, en dag då vi var ute och gick, som vi började prata lite mer om när. Jag hade tänkt länge, fast inte vågat säga, att det borde passa bra att få barn precis i slutet på programmet. Efter näst sista terminen, så jag kunde vara hemma på sommarlovet och sedan antingen vänta lite med magisterarbetet eller göra det på halvtid.
Lite försiktigt nämnde jag det för Hampus, och jag bara älskar när han säger "Vet du, så tänkte jag också".
Så pratade vi igenom det mera, och kom fram till att om jag är hemma på sommaren, kan han vara hemma på höstterminen när jag gör arbetet - för då borde vi ju faktiskt kunna vara hemma båda två ganska mycket. Beroende på vad jag gör förstås, men det får vi se. Sedan vårterminen kan jag vara hemma igen, men det beror på hur jobbfronten ser ut. Och än så länge är det såpass långt dit att vi får ta det som det kommer.
Ja, så tänkte vi. Och sen tänkte vi mera att det inte alls är självklart att man lyckas så fort man vill, barn kommer ju inte på beställning. Så en hel lång plan tänkte vi ut, om det blir, om det inte blir, osv osv. Och det redan i januari.
Efter det var det bara nedräkning som gällde. Till augusti. Månaden vi räknat ut skulle vara perfekt om vi ville ha ett barn i maj.
Det är väldigt långt från januari till augusti så ni vet. Men det gick till slut. Och nu är vi här. Lycka.
Det började redan förra julen. Vi var ute och fikade med ett par av Hampus gotlandskompisar som har helt underbara små killar, då var de ungefär ett halvår båda. En av dem var lite blyg, den andre kom gärna över till oss och stod och hoppade i knät en bra stund. Väldigt tråkigt att vi glömde ta kort just då, men det lever i minnet.
Men iallafall. När vi kom hem sen på kvällen sa jag nog nåt i stil med "Det skulle vara rätt kul att ha en sån liten". "Ja", sa Hampus, "det tycker jag med".
Så glad jag blev efter den lilla meningen, det blev som ett helt rosa moln i bröstet, ungefär.
Ett tag därefter var det alltså "nån gång i framtiden", då skulle det vara dags. Och det var först hemma i Uppsala igen, en dag då vi var ute och gick, som vi började prata lite mer om när. Jag hade tänkt länge, fast inte vågat säga, att det borde passa bra att få barn precis i slutet på programmet. Efter näst sista terminen, så jag kunde vara hemma på sommarlovet och sedan antingen vänta lite med magisterarbetet eller göra det på halvtid.
Lite försiktigt nämnde jag det för Hampus, och jag bara älskar när han säger "Vet du, så tänkte jag också".
Så pratade vi igenom det mera, och kom fram till att om jag är hemma på sommaren, kan han vara hemma på höstterminen när jag gör arbetet - för då borde vi ju faktiskt kunna vara hemma båda två ganska mycket. Beroende på vad jag gör förstås, men det får vi se. Sedan vårterminen kan jag vara hemma igen, men det beror på hur jobbfronten ser ut. Och än så länge är det såpass långt dit att vi får ta det som det kommer.
Ja, så tänkte vi. Och sen tänkte vi mera att det inte alls är självklart att man lyckas så fort man vill, barn kommer ju inte på beställning. Så en hel lång plan tänkte vi ut, om det blir, om det inte blir, osv osv. Och det redan i januari.
Efter det var det bara nedräkning som gällde. Till augusti. Månaden vi räknat ut skulle vara perfekt om vi ville ha ett barn i maj.
Det är väldigt långt från januari till augusti så ni vet. Men det gick till slut. Och nu är vi här. Lycka.
Hos barnmorskan!
I fredags var vi på vårt första barnmorskebesök! Spännande! Nästan så jag var nervös innan till och med, utan att jag visste för vad. Men det var ju inte så mycket mer än att vi pratade en del, hon förklarade vilka de var, vi vilka vi var. Fyllde i en journal med mitt hälsotillstånd, tänk vad många sjukdomar man skulle kunna ha... Och tog lite tester, blodprov, urinprov och blodtryck. Allt såg bra ut.
Och sen var det klart. Bara sådär. Hejdå, och vi ses nästa år, ungefär.
Nej, inte riktigt. Vi fick en tid för ultraljud förstås! Åh, det blir spännande, verkligen!! 14 december är det dags =) Och sen ett par andra möten i december också. Men resten drar igång först i vår för vår del.
Efteråt gick vi och fikade. Köpte lite ramar åt en vän som fyllt år, dit vi skulle på fest på kvällen sen. De ska också ha barn och det snart, så gissa vad vi hade tänkt att de skulle användas till.
Det blev en väldigt trevlig fest det. Hampus och jag tänkte redan innan att det skulle vara ett ypperligt tillfälle att berätta för våra kompisar på, så då gjorde vi det. Synd bara att inte alla vi hoppats få berätta det för då kunde vara där.. Men nu har de fått veta de också =)
Så nu börjas det med berättandet. Lite mer vitt och brett än bara för föräldrarna. Hampus har redan avslöjat för sina bröder. Jag funderar för fullt på bästa sättet att berätta för mina syskon. Och mina klasskompisar. Hon jag gör praktiken med vet redan, tänkte det var bäst att säga redan första dagen.
Men de andra, jag vet inte om de gissat redan eller om det kommer komma som en total överraskning. Kanske både och, beroende på vem av dem man frågar. I vilket fall kommer det bli knepigt att få säga det. Mest för att jag helst skulle vilja berätta för alla på en gång (inte alla i klassen, men de jag är mest kompis med såklart), men det är i stort sett omöjligt att samla alla på ett och samma ställe...
Ja, det tål att funderas på, allt berättande. Samtidigt är det ju kul att ha hemligheter. Så det får bli som det blir helt enkelt, det är nog bäst så.
Och sen var det klart. Bara sådär. Hejdå, och vi ses nästa år, ungefär.
Nej, inte riktigt. Vi fick en tid för ultraljud förstås! Åh, det blir spännande, verkligen!! 14 december är det dags =) Och sen ett par andra möten i december också. Men resten drar igång först i vår för vår del.
Efteråt gick vi och fikade. Köpte lite ramar åt en vän som fyllt år, dit vi skulle på fest på kvällen sen. De ska också ha barn och det snart, så gissa vad vi hade tänkt att de skulle användas till.
Det blev en väldigt trevlig fest det. Hampus och jag tänkte redan innan att det skulle vara ett ypperligt tillfälle att berätta för våra kompisar på, så då gjorde vi det. Synd bara att inte alla vi hoppats få berätta det för då kunde vara där.. Men nu har de fått veta de också =)
Så nu börjas det med berättandet. Lite mer vitt och brett än bara för föräldrarna. Hampus har redan avslöjat för sina bröder. Jag funderar för fullt på bästa sättet att berätta för mina syskon. Och mina klasskompisar. Hon jag gör praktiken med vet redan, tänkte det var bäst att säga redan första dagen.
Men de andra, jag vet inte om de gissat redan eller om det kommer komma som en total överraskning. Kanske både och, beroende på vem av dem man frågar. I vilket fall kommer det bli knepigt att få säga det. Mest för att jag helst skulle vilja berätta för alla på en gång (inte alla i klassen, men de jag är mest kompis med såklart), men det är i stort sett omöjligt att samla alla på ett och samma ställe...
Ja, det tål att funderas på, allt berättande. Samtidigt är det ju kul att ha hemligheter. Så det får bli som det blir helt enkelt, det är nog bäst så.
Veckorna går
...och jag blir mer och mer glad åt att vara gravid =) Vågar njuta av det mer och mer. Och känna att det verkligen kan bli något riktigt bra utav det här. Hampus har varit säker på det ett bra tag han, vet inte hur många gånger han suckat över att det fortfarande är så många månader kvar tills det är dags, eller hur många veckor det är kvar tills vi ska träffa barnmorskan. Eller hur många gånger han klappat mej på magen och sagt att han fortfarande inte kan känna något där inne.
På ett sätt är det nog verkligare för honom att vi ska ha barn än vad det är för mej. Jag har nog precis börjat vänja mej vid att jag är gravid på riktigt nu. Sen att det kommer bli ett riktigt litet barn, vårt barn.., så långt har jag inte kommit än. Såklart att jag vet det rent objektivt, men att det verkligen ska hända - det är svårt att föreställa sig hur det ska bli. Då är det tur att graviditeten är så lång =)
Jag känner fortfarande av illamående ibland, men inte alls lika mycket som när det slog till de första veckorna. Nu är det nästan bara när jag inte ätit ordentligt, måste få i mej nåt litet så fort jag blir hungrig. Annars har jag också känt av lite ömhet i brösten, växtvärk i magen (den som liknar mensvärk) och kanske lite extra trötthet om man nu ska pricka av symtom =) Men tröttheten är jag inte säker på, den verkar ha drabbat de flesta i klassen och inte bara mej.
Och så har jag köpt en bok som jag alltid velat ha, och när passar det bättre att köpa den än nu? Ett barn blir till av Lennart Nilsson, och jag slog till på den stora exklusiva utgåvan till och med.
En bok till tänkte jag investera i, en fyll-i-bok om graviditeten. För även om jag skriver lite här blir det ju ganska oregelbundet.., speciellt nu i början när den här bloggen är hemlig för alla. Så en sån här bok blir det också:
På ett sätt är det nog verkligare för honom att vi ska ha barn än vad det är för mej. Jag har nog precis börjat vänja mej vid att jag är gravid på riktigt nu. Sen att det kommer bli ett riktigt litet barn, vårt barn.., så långt har jag inte kommit än. Såklart att jag vet det rent objektivt, men att det verkligen ska hända - det är svårt att föreställa sig hur det ska bli. Då är det tur att graviditeten är så lång =)
Jag känner fortfarande av illamående ibland, men inte alls lika mycket som när det slog till de första veckorna. Nu är det nästan bara när jag inte ätit ordentligt, måste få i mej nåt litet så fort jag blir hungrig. Annars har jag också känt av lite ömhet i brösten, växtvärk i magen (den som liknar mensvärk) och kanske lite extra trötthet om man nu ska pricka av symtom =) Men tröttheten är jag inte säker på, den verkar ha drabbat de flesta i klassen och inte bara mej.
Och så har jag köpt en bok som jag alltid velat ha, och när passar det bättre att köpa den än nu? Ett barn blir till av Lennart Nilsson, och jag slog till på den stora exklusiva utgåvan till och med.
En bok till tänkte jag investera i, en fyll-i-bok om graviditeten. För även om jag skriver lite här blir det ju ganska oregelbundet.., speciellt nu i början när den här bloggen är hemlig för alla. Så en sån här bok blir det också:
Annars är det inte så mycket speciellt just nu, jag känner mej lite tjock bara - inte gravidtjock, bara vanligt tjock. Försökte prova lite kläder när jag var på stan, höll nästan på att ge upp när jag såg ut som jag gjorde. Men så testade jag att blåsa upp magen istället för att försöka hålla in den, och voilà! Nästan bebismage i profil =) Och helt plötsligt kändes både jag och kläderna helt okej.
