Alien

När man läser om graviditetssymtom kommer ju såklart illamående upp på topp-tio-listan. Och när man bara läser låter det ju inte så farligt. Må lite illa på morgonen, men om man äter ett kex så går det över. Helt okej.

Det man inte tänker är att graviditetsillamående är precis lika jobbigt att må illa av som allt annat. Bara att man inte vet hur länge det kommer vara kvar. Får man magsjuka så har man det ett par dagar, max en vecka. Nu är det.., tja, till vecka tio-tolv enligt många graviditetssidor. Sex veckor till alltså. Kanske. Eller mer. Två, tre månader..? Hu. Ser jag inte fram emot...

Nu kan ni nog gissa vad jag har fått för symtom här nu. Heh. Slog till massor en tidig morgon då jag skulle till Gävle, och i åtminstone en och en halv dag var jag så gott som däckad i sängen. Dagen efter det funkade hyfsat och då Hampus hittade Postafen i medicinskåpet mådde jag till och med bra fram på eftermiddagen. Helgen nu har gått fint och idag var jag inte alls särskilt orolig för att inte kunna åka till Gävle igen. Men kroppen tyckte dock annorlunda, frukosten kom upp och jag blev däckad igen.

När jag väl vaknat till fram på eftermiddagen, fortfarande med en viss sjösjuk känsla i magen, gick jag med Hampus till stan och apoteket. Köpte mer postafen och också sea-band. Det är såna där akupressurband och nu har jag dem på mej. Sjösjukekänslan är dock fortfarande kvar. Måste nog rätta till dem och se om det hjälper. För det skulle onekligen vara väldigt smidigt.

Ja, vi får väl se hur det går. Skönt är dock att veta att om det blir outhärdligt kan jag ringa min barnmorskemottagning och be deras husläkare skriva ut ännu starkare piller. Bara att alternativet finns gör att jag blir lugnare, även om jag förhoppningsvis får slippa det, för jag har hört (sant eller inte?) att vanliga husläkare tycker att graviditetsillamående inte är nåt att bry sig särskilt mycket om. Så jag är lugnad och glad och hoppas vidare på att allt går som det ska. Nu ska jag vila och läsa kursbok. Kram på er!

Idag var det svårare än vanligt att inte berätta om vår lilla Alien. En klasskompis som fick barn i vintras var och hälsade på klassen med sin lilla sötnos till son och alla blev ju helt till sig förstås. Och såklart blev det ju prat om när man själv skulle önska att man skulle få en liten.

Jag tror jag lyckades undgå det mesta, prata lite allmänt och mest fråga de andra =) Hehe.

För det känns för tidigt att berätta än. Mamma och pappa vet ju (även om iallafall mamma nog blev lite chockad när jag berättade det för en dryg vecka sedan). Och Hampus föräldrar (som ju hade en misstanke eftersom jag bara händelsevis tackade nej till vin två dagar i rad när vi var på Gotland...). Men för andra, hur nära vänner de än är, så är det för tidigt.

För det kan fortfarande hända vad som helst. Man är väl inte hyfsat säker förrän i vecka tio eller tolv, och dit är vi ungefär halvvägs nu. Även efter det kan ju fortfarande vad som helst hända, det ska man inte bortse från, men risken är så mycket mindre. Så någonstans då får världen veta.

Eller åtminstone våra vänner. Ni som läser bloggen antagligen =) Övrigt folk, såna som man bara har lite kontakt med på facebook och så, får nog minsann vänta med ett tillkännagivande till efter ultraljudet.

Eller om det kanske märks när man ses... Men än är framtiden ett oskrivet blad. Vi vet vad vi hoppas, men inte vad som sker. Så vi håller tummarna.

Titta bara! Som vi har väntat och som vi har varit nervösa... Helt otroligt!

Ja, vi testade i förrgår. Jag berättade för mina föräldrar igår, och vi båda för Hampus föräldrar idag!

Nej, vi har inte sagt något till någon annan än, och det kommer nog dröja. Det är väldigt väldigt väldigt tidigt fortfarande, och än kan vad som helst hända. Usch för att ha läst pediatrikkursen säger jag bara.

Och inte känns det som det är riktigt på riktigt än heller... men har vi tur och håller tummarna ordentligt så kommer det kanske en liten till oss någon gång där i mitten av maj!