Ylva

Idag är det kvar. Redovisning av sista barnobservationen. Och på måndag. Redovisning av miniprojekt i neurolingvistik. Och på tisdag. Sista dagen att försöka få ihop hemtentan i pedagogik. Sen, mina vänner, har jag sommarlov! Hurra!

Eller ja just det, ett par magisterarbetesseminarier är det kvar också. Den 13 och 27. Den 13 skulle vara bra att gå på iallafall, så kan jag så gör jag det. Plus att vi måste ta kontakt med skolor och så inför i höst, det måste vi också göra nu i maj. Men förutom det så är det bara.. mmm.., ledig...

Idag gratulerar vi min mamma på födelsedagen!

 

Och jag är hemskt glad att hon blev så glad för sin present. Det är ju inte riktigt Romresan från förra året, men ändå, hela Abba-kollektionen i ett. Nu blir det musik där hemma =)

Fick nyss veckans mejl från babycenter. Vecka 37! Vet ni, det innebär ju faktiskt att Alien är klar med allt som ska utvecklas där inne i magen! Och kan komma ut nu! Eller om fem veckor! Mitt nya svar på frågan "när är det dags?" är numera ett glatt "snart max en månad!"

Men det var inte det jag tänkte säga, egentligen. Utan jag var bara tvungen att dela med mej av det här citatet, taget direkt ur mejlet: "De sista veckorna kommer du förmodligen att känna dig som en ganska rastlös flodhäst." Precis så jag känner mej. Eller kanske inte.

Toppa det med alla som säger "men oj, vad stor magen har blivit" och så alla Hampus jättepeppande kommentarer på temat "vad tjock du är!". Sånt man helst vill höra varje dag, eller hur?

Men jag känner mej inte så jättestor. Inte flodhäststor iallafall. Det är liksom jag (som faktiskt köpte en klänning i stl xs i helgen) och så magen. En annan del av mej. Och ja, jag slår väl i lite här och där när jag missuppfattar mellanrum och utrymmen, har inte riktigt koll på vart våra gränser går. Men känslan är fortfarande inte jättestor.

Det kanske kommer. Det kan ju ännu vara långt kvar, och magen lär väl fortsätta växa. Men än så länge ser jag den faktiskt bara såhär:

Jag bara måste dela med mig av det oerhörda faktumet att jag faktiskt städat på mitt skrivbord! Jag kanske har antytt förr att det liknat ett bombnedslag, att högarna med papper bara rasar när katterna försökt gå på dem så försiktigt de kan och att jag borde tagit tag i det för länge länge länge sen.

Men nu är det gjort och man ser bordet! Några högar med papper ligger på diverse andra ställen och ska in i olika pärmar, men allt som ska slängas är slängt och jag har ordning. Wow.

Nu sitter jag här och får fina spontana kommentarer från Hampus ("vad tjock du är älskling!") och ska se vad jag kan ta tag i resten av dagen. Kandidater till detta är artiklar att läsa, en hemtenta att skriva, ett skynke att sy och ett par brev att posta. Ja, och högarna som ska in i pärmarna förstås. Med en enda ynka liten vecka kvar av skolarbete tycker jag att jag borde kunna vara lite effektiv. För sen, sen ska jag vara ledig!

Saker vi gjort i påsk som man brukar göra på påsken:
- Ätit godis (inte så mycket hemma men en hel del borta)
- Varit på påskmiddag (inte hos familjen, men väl hos vänner)

Saker vi inte gjort i påsk som vi kanske får ta igen nästa år:
- Påskpyntat (hemma)
- Haft påskägg med något i (också hemma)

Helt andra saker vi gjort i påsk:
- Suttit ute i solen (jag)
- Påskfikat (som ersättning för saknat påskpynt/godis hemma)
- Köpt en ny dator (Hampus)
- Köpt en fin klänning (jag)
- Varit på dop (Hannas)

..och så lite bilder på det:

Påskfikat - jitterbuggare och roscider

 

Dopkortet jag pysslat ihop

 

Jag och magen.

(Kanske skulle blivit snyggare utan blåst. Eller om man bara tagit bild på magen.)

 

Och dopet såklart.

..och det är inte jag, trots den envisa foglossningen och sammandragningarna som sätter in så fort jag försöker gå snabbare än en normal snigel. Nej, faktiskt, jag har till och med varit hos sjukgymnast igen och fått en TENS-apparat. Bra grejer det, även om jag inte premiärgått nån promenad med den än.

Nej, den som känner sig handikappad är faktiskt Hampus, även om jag inte kan säga att jag riktigt håller med i den känslan. Det är nämligen så att bilen gick sönder nu i veckan. Tjoff bara, så gick kopplingen i golvet. Och Hampus måste numera cykla till jobbet...

Men ja. Så bra är det ju inte. Jag fick styra bilen i gångfart runt mediamarktrondellen i rusningstid, Hampus puttade på och var hemskt glad att det delvis var nerförsbacke. Några bilister blev sura att vi var i vägen, resten såg nog att Hampus puttade och var glada att det inte hänt dem. (En kort sekund funderade vi på vad som skulle hända om jag puttade istället. Och mer än att vi antagligen inte skulle komma nånstans, så skulle nog Hampus få en utskällning för att han lät sin gravida tjej ta i, men någon kanske skulle erbjuda hjälp.., lite troligare iallafall.)

Resten av vägen hem blev vi bogserade av Danne, så hem kom vi. Men vad som är fel, det vet åtminstone inte jag. Hampus hoppas på nåt inte allt för svårt, men tror tyvärr inte på det själv.

Två saker är dock bra. Hampus fick tips på en bilmekaniker igår när han köpte ny dator (han fick skjuts hem och allt möjligt, så vi kan ju verkligen rekommendera Alina Systems!) Och jag läste lite i bilens instruktionsbok medan Hampus letade fel, och upptäckte att vi har isofixfästen till barnstolen i baksätet.

Så får vi bara ordning på det här så sitter Alien mer säkert i bilen än vi trott från början. Alltid nåt =)

Bra dag idag! Intressantaste diskussionen hittills av seminarierna. Pizza och häng på bryggan efteråt. En doppresent handlad och klar. Och som pricken över i, eller accenten över é då, så har jag planterat penséer i utekrukorna. Man får passa på en nästan-sommar-dag som idag!

Det blev visst lite smått på bilden, men jag ville ju ha med alla härliga vårblommor!

När Alien rör sig syns det utanpå. Lite omkringbökande av magen sådär. Men det är fortfarande inte helt lätt att förstå vilken del som är vilken. Nu vet jag åtminstone vad som är upp och ner på filuren, hos barnmorskan i fredags sade hon att bebisen fixerat sig. Huvet ner och fötterna upp alltså. Då är det lite lättare att tänka sig vad som är vad.

En rörelse som känns väldigt mysko är den jag listat ut är "titta vilket långt ben jag har!" Alltså helt enkelt att Alien sträcker på benet så att rumpan är i ett hörn av magen och foten i ett annat. Jag blir lika fascinerad varje gång, att benet kan vara så långt. Men å andra sidan är hela Alien rätt stor vid det här laget. Tänk, igår var det en månad prick till 17 maj. Det är inte så långt kvar längre, när det än blir!

Ibland hamnar man bara på fel sida av dagen. Ingenting är riktigt kul. Man är alldeles för rastlös. Vädret kan vara fint men det gör det bara värre då man inte kan komma sig för att göra nånting.

Idag var en sån dag. Innan Hampus åkte och köpte penséer med mej, vi gjorde pizza och jag kom ihåg glassen. Då blev det äntligen bättre. Så dagarna går att vända, och det är väl en väldans tur.

Jag hade gärna vänt den tidigare, men det allra bästa sättet är att åka till havet eller till en sjö och bara sitta där och titta på vattnet. Och det går inte här. För i Uppsala finns inget vatten. Fyrisån räknas inte. Inte ens nu på våren då det faktiskt är mer vatten i, för man måste få sitta ensam. Dumma Uppsala.

Igår tänkte jag på att flytta. På att flytta från Uppsala. Då kändes det rätt konstigt faktiskt, det är ju här vi bor, här vi har bra vänner. Men så idag. Då kändes det som att jag inte kunde komma härifrån snart nog.

Så man undrar ju vart man kommer hamna till slut. Men det är nog tur man inte vet.

Mmm, strax ska vi äta sorbet. Äppelsorbet som jag rörde ihop lite på frihand igår. Rev tre äpplen på finaste delen av rivjärnet. Hade på kanske en-två matskedar socker, rätt många droppar pressad citron och lite kanel. Smakade av tills det blev bra. Frös in, rörde om lite då och då.. smakade av igen.. och nog tycker jag den verkar väldigt lovande. Vi får strax se.

Slängde in ytterligare ett sorbetförsök i frysen idag, nämligen en flaska Brämhults smoothie ihälld i en burk. Inte mer än så. Verkar också lovande som det ser ut nu, och det är ju superbra när vårt ica har just Brämhults juicer väldigt billiga titt som tätt. Superbra är det också att det inte är så hemskt mycket socker i de här hemgjorda sorbeterna. Lite i den första, inget i den andra. Bra för mej som av nån anledning fortfarande dras med ett jobbigt sötsug. Och speciellt glassug faktiskt.

Så jag har funderat ut en väldigt bra grej att önska mej i födelsedagspresent. En glassmaskin såklart! Och inte vilken som helst, utan det är den här från Philips jag vill ha. Så ni vet ;)

Idag har varit en sån härlig dag igen! Plus att vi faktiskt hunnit med att göra massa saker, Hampus och jag. Sånt är alltid bra. Så vi har alltså:
- Varit och handlat, kanske inte så vårigt men välbehövligt.
- Köpt allergimedicin, ja, Hampus gjorde.
- Beskurit vinbärsbusken, det var mest Hampus igen, men jag hjälpte till och tyckte iallafall.
- Plockat en bukett egna påskliljor.
- Rensat vid våra små häckplantor mot grannen.
- Låtit katterna springa ute i vårvädret.
- Tagit en promenad ner till stan i solen (när katterna kommit in igen)
- ÄTIT GLASS VID ÅN!! Mangosorbet är min nya jättefavorit, bara så ni vet.
.. och sen en sak jag nästan skäms lite för:
- Köpt nya skor till mej att ha på uteplatsen. Åh, jag trodde aldrig att jag skulle köpa såna här. Men är det de enda skor utan bakkappa som finns, är okej att ha på sig och hyfsat billiga, och dessutom blommiga.. ja, då får det faktiskt bli såna ändå. Men jag lovar att jag bara ska ha dem på uteplatsen..

 

Och som ett sista vårtecken har solen satt sina spår. Ett par timmar i solen igår, plus promenaden till och från stan idag har gett mej en inte alls särskilt smickrande rödrosa färg i ansiktet och lite på ena armen. Solbränd ja, snygg nej. Foto på det - haha, nej.

 

(hittad i en gotlandstidning för ganska prick ett år sedan... ja, vi väntade redan då)

När man har en uteplats som ligger i nordost gäller det att passa på de förmiddagar när solen lyser och plusgraderna blir tvåsiffriga. För första gången i år har jag nu spenderat ett par timmar där ute, i solen med en stickning. En filt behövdes för ryggens och vindens skull, men så härligt att äntligen kunna sitta ute och njuta av solsken och solvärme. Så här börjar jag gärna fler dagar!

Vi är i vecka 35 nu. Hjälp! Hur snabbt går tiden egentligen?

Om tre veckor är det fullt möjligt att Alien bestämmer sig för att komma till världen, och det kommer att vara helt normalt. Är inte det jättesnart så vet jag inte vad! Det kan iofs också vara så mycket som sju veckor kvar tills den lilla plutten tycker det är dags. På ett vis känns det mer rimligt, eller hur.

De flesta är ändå rätt övertygade om att jag kommer dra över det beräknade datumet. Ingen bebis den 17 maj alltså. Snarare något på 20. Som det känns nu skulle det vara helt okej med mej, då hinner jag både pusta ut och vila. Ta lite i trä på det, så kanske det blir som jag hoppas.

Själv föddes jag dock 10 dagar innan beräknat. Omräknat till Aliens datum så.. blir det en veckogammal bebis om en månad. Och jag är först av mina syskon. Men Hampus var iofs rätt sen, om jag har förstått det riktigt. Och han är också äldst. Så här kan man inte komma och försöka dra några slutsatser.

Men i vilket fall som. Det närmar sig. Snart är det maj. Och nån gång i maj, då ska det vara dags =) Det är så spännande så man knappt kan förstå!

Skrev ett inlägg om försäkringskassan igår. Det blev lite väl gnälligt, så jag tog bort det igen. Men allt kändes så väldigt mycket mer komplicerat än det faktiskt var. Kan sammanfatta det med deras egna ord:

"Ja, det är krångligt. Det är knappt så vi förstår det själva."

Vi var på infomöte om föräldrapenning igår, därav frustrationen. Jag frågade om en knepig blankett jag fått men inte förstod. Handläggaren förstod den inte heller. Men idag ringde han upp, berättade att hur jag än fyllde i blanketten fick jag inte mer än grundbeloppet då jag är student, att han kunde skicka en enklare blankett till mej om jag ville och (till slut) att jag faktiskt inte alls behövde fylla i någon blankett utan kunde skriva i mina uppgifter direkt på deras hemsida.

Så ja. Försäkringskassan är krånglig. Men lyckas man bara få prata med rätt person så löser sig det mesta. Eller om man fixar allting själv på internet. Vi kommer nog köra på det sistnämnda i framtiden.

Jag kom inte ihåg själv att det var min namnsdag idag. Men så blev jag gratulerad av min bror Carl, min mormor och morfar, min kompis Lisa och två kompisar som båda heter Daniel på facebook.

Vad glad jag blev! Tack så mycket!

Namnsdagar är liksom ett bonusgrattis man får om nån kommer ihåg. Det händer inte alltid, själv kan jag ofta se att nån har namnsdag men ändå glömma säga grattis. Men så glad man blir när man får ett ändå!

Och ja, Hampus sade grattis han med. När jag berättat hur glad jag blev för de andra gratulationerna :p

Det kliade lite i såfingrarna, så idag blev det blåklint sått i landet. Lite kallt i skuggan och blåsten, lite klumpigt att sitta på huk och pilla med fröna, men annars var det härligt väder och gick bara bra. Och nu ser jag fram emot ett fint land i sommar =)

Efter en bra pm-redovisning igår (jag är hemskt stolt och glad över alla proffsiga och duktiga klasskompisar) så hade Lisa och jag bestämt att jobba på den etiska ansökan idag. Men med regn ute, stök inne och båda allmänt opeppade på att behöva jobba med pm:et ännu en dag så tog vi helt enkelt helg istället. Ett mycket bra beslut måste jag säga.

Igår sade min telefon att jag hade en sån här dag att se fram emot idag:

Inget kul att göra och trist väder på det alltså. Man kan ju fundera på vem som gjort den översättningen, men ibland är det ju precis så det är när det är grått och mulet..

Och imorse var det just så. Dessutom var dagens seminarium det enda att se fram emot, eller åtminstone det enda jag planerat in att göra på hela dagen. Iofs med ett intressant ämne, men jag är den första att erkänna att jag inte är bara lite skoltrött just nu. Tyvärr.

Men så lyste plötsligt solen på vägen hem. Och det var nästan varmt ute. En perfekt dag för.. ja, för att ta tag i vår stackars uteplats! Så nu har jag ägnat eftermiddagen åt detta:

 

..och resultatet blev såhär:

 

Själv är jag trött, har ont lite här och där, men är förskräckligt nöjd ändå. Det kanske var lite tidigt att ta bort alla löv, frostrisken är ju inte över.., men jag tänkte som så att jag får passa på en dag då både vädret, höfterna och möjligheten att böja mej ner är på min sida. Idag alltså, även om det där med att böja sig är lite på gränsen nu och inte helt bekvämt.

Nu ska det bara sås lite frön, och det tänkte jag också passa på att göra snart. I tid för en gångs skull, så inte bara groendet tar halva sommaren.. Eller kanske främst för att jag vill nå ner till landet när jag sår, det tror jag kan vara en rejäl fördel.

Det blev då inte någon större förändring efter klippningen. Jag måttade ca 10-15 cm när jag skulle visa hur mycket jag ville ha bort, frisören svarade med ca 5. Förstår hur min kompis Jenny har det, som har hår i midjelängd, ingen frisör vågar nånsin klippa av det särskilt mycket.

Men ja. Håret är aningens kortare, mindre slitet och har lite bättre form åtminstone. Får se hur pass mycket bättre lockarna mår när jag tvättat och fixat själv. Det blir ju aldrig särskilt lyckat efter frisörbesök då de måste kamma när de klipper. Så man kan ju ändå hoppas att de blir lite piggare.

Det blir dock inte av ikväll. Istället ska jag försöka läsa artiklar inför morgondagens seminarium. Pepp på det. Eller kanske mer *håll tummarna så att jag inte somnar*...

Här är vårt kök. Nu med två extra stolar. Köpte dem med tanke på att det kanske kommer bli lite fler som hälsar på i sommar.. kanske =) Vi hoppas på det och passar på att hälsa er välkomna redan nu!

Det saknas också någonting på bänken. Det som saknas står i fönstret. Nämligen en krukväxt. Av någon anledning tycker katterna att man får gräva i krukväxter som stå på bänken. Det är nästan så man måste, eftersom det kan finnas lecakulor i som är jätteroliga att leka med. (Man kan ju fundera på om det var nån som hade katter som kom på namnet...)

Men iallafall, exakt samma kruka kan stå i fönstret utan problem. Där vet katterna att de inte får hålla på. Och hade det inte varit för att den stackars krukväxten inte mådde bra av att stå i direkt solljus hade den ju kunnat få stå kvar där. Den passar ju dessutom väldigt bra på bänken, utom då den är vält.

Så nu funderar vi för fullt, hur ska vi göra för att den ska få stå ifred på bänken? Vad kan man göra för att katter inte ska tycka den är intressant? Eller förstå att den är förbjuden? Alla tips är välkomna!

Så här ser jag ut idag. Med ursäkt för dålig bild - lampan är inte den starkaste i sovrummet, solen har gått ner och att använda blixt i spegel är kanske inte den bästa idén man kan komma på.

 

Imorn ska jag klippa mej. Det ska bli skönt. Jag har liksom inte vant mej vid att håret fastnar i allt när det är så här långt, fastän det har varit bra långt ett tag. Jag saknar också att kunna fixa till det lite snyggare. Nu brukar det bara bli att tvätta, ha i nåt så det är lite blankt iallafall, låta det torka.. och sen sätter jag allt som oftast upp det. Tråkigt. Man kan ju göra snygga uppsättningar men jag orkar sällan hitta på nåt nytt och vill ändå helst ha det utsläppt när det ska vara lite finare. Och då är det ju roligt om de lockar jag har kan få komma fram och inte bara hänga och rakna för att de är för långa.

 

Men hur det ska bli, det har jag inte bestämt mej för. Inte för kort iallafall, då kommer Hampus att gå i taket. Ja, och för att jag antagligen inte skulle passa alls i det. Möjligtvis jättekort i så fall, men nej, lite längd vill jag ha kvar. Lagom att ändå kunna sätta upp när det behövs.. så antagligen blir det inte särskilt drastiskt alls. Vi får se.

Jag var och hälsade på min gammelfaster Hedvig idag. Hon fyllde 95 i veckan, så jag kände mej ju nästan så gott som tvungen att köpa en bukett blommor och åka dit och gratulera. Och minsann, när jag kom dit hade hon redan besök och det var dags att dricka kaffe. En trevlig stund blev det.

Sen satt vi och pratade en stund, och när det var dags att gå lovade jag att jag skulle höra av mej snart igen. Helst en dag med fint väder så vi kunde gå ut en stund.

Och den här gången ska jag inte dröja så länge. Jag har nog haft dåligt samvete ett halvår för att jag inte kommit mej för att hälsa på, veckorna har bara gått och gått utan att det riktigt har funnits någon tid. Så nu tänkte jag nästa helg, om vädret tillåter. Man måste ju passa på, man vet ju aldrig hur länge hon orkar.

Som tur är brukar hon få hjälp av en av pappas kusiner. Hon och hennes man var där idag med, de brukar hälsa på och stannar några dagar. Och som vanligt brukar mannen säga att jag är lik kusinens mamma, Hedvigs och min farfars syster. Gissa vad hon hette..? Jo, Rosa. Det är något särskilt med det namnet =)

Idag traskade jag upp till affären för att köpa mjölk och hämta paket. Men den största anledningen till att jag kom ut överhuvudtaget var ett godissug som inte riktigt ville ge sig. Mmm, godis, tänkte jag och föreställde mej vingummin och andra gottigheter... mums!

Men det är ju lite lurigt det här med sötsug. För ett tag sen läste jag nånstans, det var säkert på nån blogg, att man ofta kände ett sötsug när man egentligen var törstig. Tyckte det lät lite knepigt först, men så funderade jag på det nästa gång jag var sugen på nåt sött, och minsann. Det var ju precis så!

Likadant var det den här gången. När jag på den lilla promenaden upp till och in i affären hann känna efter ordentligt, så märkte jag att det jag egentligen helst ville ha var något att dricka. Men inte bara vanligt vatten. Däremot smaksatt och kolsyrat.. mums!

Så istället för en godispåse kom jag istället hem med tre liter ramlösa. Så kan det gå =)

Titta, nu finns det bildbevis! Pim-Pim kan stå på min mage, även om det kanske inte är helt optimalt. Nu väntar vi nån månad till eller så, så kan båda katterna få plats, eller vad tror ni?