Ylva

Min mamma, Sagas mormor, var uppe och hälsade på ett par dagar nu. Trevligt. Vi kunde bland annat höra hur hon satt med Saga inne i vardagsrummet och lekte med sin surfplatta. Hampus och jag hörde på när vi stod i köket och fixade. Tänkte att om ett par år, när hon fyller tre, så kanske en sån blir hennes födelsedagspresent. Det känns kanske lite orimligt nu, men om ett par år så..

Något hon fick nu när mormor var uppe var däremot lite kläder. Bland annat den här tröjan. Och ni som har hört henne på sistone vet att den passar precis!

I helgen var vi och åkte skidor. Första gången någonsin för mig, utför alltså. Jag hade väl inte förväntat mig några större framgångar, men det gick faktiskt mycket bättre än jag vågat tro. Så skidor blir det fler gånger!

 

Och idag tog vi ännu en tur med Saga i pulkan. Hon gillar verkligen att åka nerför backen, hon också. Och eftersom jag pratade med min chef idag (jag har en chef!), och vi kom överens om att jag skulle börja jobba den 15 mars, så har jag många dagar på mig att hinna med såna här roligheter med mina sötnosar. Precis så som jag önskade att det skulle bli! Det är ju helt otroligt egentligen =)

Ja, det är faktiskt sant - jag har fått ett jobb!

Habiliteringen i Norrtälje är de som insåg att jag var rätt logoped för dem. Var på intervju där i onsdags förra veckan, och trots att jag av nån anledning blev åksjuk på bussen gjorde jag en hyfsat bra intervju. Så bra att chefen ringde dagen efter och frågade om jag ville ha jobbet. Jag blev glad och chockad på en gång, för det hade jag verkligen inte förväntat mig. Lyckades få ur mig något om att jag ville diskutera med min sambo, för jag ville inte hoppa in i något helt bara sådär. Och efter några dagars diskuterande mellan oss, och lite med min mamma, så kändes det helt rätt att ta det. Så idag ringde jag och tackade ja.

Det här blir toppen!

Eller bättre och bättre dag för dag kan man säga. Både för mig, sedan deppet i tisdags (tack massor till jättefina vänner!). Men ännu mer för Saga!

Sitter och försöker få ihop ansökningar till jobb. Det är inte så många tjänster ute nu, så jag söker alla de jag kan tänka mig. I stort sett alla härifrån Uppsala och söderut alltså. Försöker också skriva mejl till mina snälla referenspersoner, så de kan vara beredda när jag får åka på intervju.

Inte för att det känns så väldigt positivt. Inte just nu. För varje dag som går känner jag mig ytterligare lite mer värdelös. Vad kan jag, liksom? Och vem skulle vilja ha mig?

Egentligen vet jag ju att jag faktiskt kan massor. Att jag skulle vara en superbra och engagerad logoped och kollega. Men det känns ju inte så när ingen vill ha en. Nu är ju inte tre intervjuer hela världen, för det är ju faktiskt bara tre jag varit på hittills och fått nej. Och jag har en snart på g. Och har sökt några jobb till jag ännu inte vet något om. Det är bara när den här deppigheten kommer över mig som det bara känns så hopplöst.

Men snälla ni som eventuellt tänkte så, inget pepp nu tack. Det låter ungefär som "men åh lilla gumman, det är klart att du kommer få ett jobb, alla vi andra jobbar ju och det var ju inga problem alls" ... i mina öron. Och då känner jag mig ännu mindre och sämre som inte är som alla andra.

Och en sak till, jag vet att det bara är två veckor sen examen. Så det är ju verkligen inte hela världen att inte ha fått ett jobb än. Men det är lätt att säga så. Nu ska jag försöka gå och låta bli att känna så. Inte lika lätt. Men kanske kan lite mat och lite zelda hjälpa lite.

Igår var vi på födelsedagsfest och pratade lite om hur bra man skulle hänga med i teknikutvecklingen när man började bli gammal. Vi pratade om våra föräldrar och morföräldrar som är alltifrån livrädda till helt insatta i det här med datorer, och undrade hur vi själva skulle bli. Och hur våra barn skulle bli.

Tja, om Saga får bestämma så kommer hon kunna det här med datorer innan hon fyller ett. Hon har redan öppnat hjälp-funktionen ett antal gånger åt mig, skrivit statusuppdateringar på facebook och stängt av datorn med tangentbordskombination. Ja, och så brukar hon söka efter filer, öppna programköraren i windows, och nu sist hittade hon en funktion i firefox som varken jag eller Hampus hade någon aning om vad det var. Ni kan ju titta själva och berätta för oss om ni vet vad det är..

I lördags var det äntligen dags. Examen! Efter fyra långa, och också väldigt snabba, år samlades hela klassen i universitetsaulan för en fin ceremoni. I jublet efter vi gått ut därifrån fanns både glädje och sorg i att äntligen vara klara och i att troligtvis aldrig träffa alla samlade mer igen. Men det blev iallafall en sittning sedan på kvällen. Jag hade mycket trevligt med min familj under middagen och med alla kompisar på släppet. Så det var en riktigt lyckad kväll.

Lite saknade jag ändå att få sitta med klasskompisarna. Det var ju ändå "sista kvällen med gänget". Vi pratade om det på fika igår, och bestämde oss för att nästa år gå på yngrekursarnas sittning, för att få sitta och ha kul tillsammans. För hur härliga och bra familjer man än har, så var det ju ändå kompisarna man ville ha en sista bästa kväll med. Så det får vi ordna.

I söndags bjöd jag in släkt och vänner på en liten lunch för att hinna umgås lite mer med alla. Och så fick jag lite presenter, roligt nog blev det tema romantik när man såg dem tillsammans. Så det var också en trevlig dag.

Nu däremot, börjar resten av livet. De allra flesta i klassen har börjat jobba. Några innan examen till och med, andra hade sin första dag idag. Själv har jag inte hittat något än. Och jag måste erkänna att det faktiskt inte alls känns så hemskt som jag trodde förut. Det är rätt skönt att gå hemma, inte göra så mycket, leka med Saga.. Och även om jag inte tar ut föräldradagar ser jag på det som att jag är mammaledig, inte arbetslös, och det gör ju inte saken värre. Då kan man vara ute och åka pulka tillsammans en helt vanlig dag, som vi gjorde igår.

 

Sådana dagar inser man vad man prioriterar mest i livet!