Snurrigt värre

Idag glömde jag bort att jag börjat få svårt att stå för länge. Är väl blodtrycket som ger upp, misstänker jag, och faller som en sten. Själv faller jag också, om jag inte hinner sätta mej ner på eget bevåg innan dess, huvudet bara snurrar och snurrar. Drabbades av det enda gången jag försökte jobba i höst, men också en gång vi fick besök av en hantverkare som aldrig ville sluta prata där i hallen..

Och så idag då. Idag hade vi en spelning på Ärna för några kadetter som tog examen. Ceremonin hölls i gympasalen, det var fullt med folk så det blev varmt och vi stod stilla under ändlösa tal och prisutdelanden. Jag försökte ändå röra mej lite försiktigt så länge vi inte stod i givakt, men måste ha vinglat nåt förskräckligt mot slutet då Peter, trumpetaren bakom mej, frågade hur det stod till. Då gick jag bak och lutade mej mot väggen en stund. Var med och spelade på Blågul Fana - den marschen har aldrig varit så lång... gick sen bak och satt ner tills bara troppning och skingringsmusiken återstod.

Som tur var blev det högervänsterom med en gång. Vi gick ut direkt och jag drack vatten som en törstig ko. Lite mackor som serverades i markan satt bra efter det, och med lite prat och vila var allt bra igen.

Så blir det nånsin aktuellt att stå länge igen får jag nog lov att tacka nej. Och om jag ändå måste så tänker jag dricka ordentligt med vatten redan innan samt ha någon ordentlig person i närheten jag kan luta mej mot. Tänkte skriva stadig först, men jag tänkte nog mest på Hampus.., och stadig är tyvärr inte rätt ord att beskriva honom med. Men det går bra att luta sig mot honom ändå, det har jag provat många gånger =)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0