Att inte berätta... än
Idag var det svårare än vanligt att inte berätta om vår lilla Alien. En klasskompis som fick barn i vintras var och hälsade på klassen med sin lilla sötnos till son och alla blev ju helt till sig förstås. Och såklart blev det ju prat om när man själv skulle önska att man skulle få en liten.
Jag tror jag lyckades undgå det mesta, prata lite allmänt och mest fråga de andra =) Hehe.
För det känns för tidigt att berätta än. Mamma och pappa vet ju (även om iallafall mamma nog blev lite chockad när jag berättade det för en dryg vecka sedan). Och Hampus föräldrar (som ju hade en misstanke eftersom jag bara händelsevis tackade nej till vin två dagar i rad när vi var på Gotland...). Men för andra, hur nära vänner de än är, så är det för tidigt.
För det kan fortfarande hända vad som helst. Man är väl inte hyfsat säker förrän i vecka tio eller tolv, och dit är vi ungefär halvvägs nu. Även efter det kan ju fortfarande vad som helst hända, det ska man inte bortse från, men risken är så mycket mindre. Så någonstans då får världen veta.
Eller åtminstone våra vänner. Ni som läser bloggen antagligen =) Övrigt folk, såna som man bara har lite kontakt med på facebook och så, får nog minsann vänta med ett tillkännagivande till efter ultraljudet.
Eller om det kanske märks när man ses... Men än är framtiden ett oskrivet blad. Vi vet vad vi hoppas, men inte vad som sker. Så vi håller tummarna.
Jag tror jag lyckades undgå det mesta, prata lite allmänt och mest fråga de andra =) Hehe.
För det känns för tidigt att berätta än. Mamma och pappa vet ju (även om iallafall mamma nog blev lite chockad när jag berättade det för en dryg vecka sedan). Och Hampus föräldrar (som ju hade en misstanke eftersom jag bara händelsevis tackade nej till vin två dagar i rad när vi var på Gotland...). Men för andra, hur nära vänner de än är, så är det för tidigt.
För det kan fortfarande hända vad som helst. Man är väl inte hyfsat säker förrän i vecka tio eller tolv, och dit är vi ungefär halvvägs nu. Även efter det kan ju fortfarande vad som helst hända, det ska man inte bortse från, men risken är så mycket mindre. Så någonstans då får världen veta.
Eller åtminstone våra vänner. Ni som läser bloggen antagligen =) Övrigt folk, såna som man bara har lite kontakt med på facebook och så, får nog minsann vänta med ett tillkännagivande till efter ultraljudet.
Eller om det kanske märks när man ses... Men än är framtiden ett oskrivet blad. Vi vet vad vi hoppas, men inte vad som sker. Så vi håller tummarna.
Kommentarer
Trackback
