Alien

Såhär mitt i förberedelserna för julen smiter jag upp och skriver litegrann. En hälsning från Alien =)

Alien har nämligen börjat göra sig märkt även för andra. Inte bara att det syns bra på mej att jag är ganska så rund om magen, utan också att hon (eller han) sparkar så att det märks lite på utsidan av magen. I förrgår kväll kände Hampus en spark för första gången. Han blev överlycklig. Själv kände jag att Alien tagit i det värsta den kunde, kanske för att det verkligen skulle märkas ut till pappa. Och imorse räknade Hampus till hela fyra sparkar han kände. En hemskt mysig morgon blev det.

Nej, ni som också vill känna, det märks inte utanpå kläderna än. Och det känns nog mest bara när jag ligger ner raklång. Så ni får vänta till Alien vuxit till sig lite till och kan sparka ännu mer. Det är en krabat som kan vara lite övertydlig ibland, så när det väl är dags kommer det nog märkas ordentligt.

Och snart så är det dags att berätta för hela världen. Eller åtminstone på min blogg. Så då blir det inte fler inlägg här hos Alien. Känns lite tråkigt på sitt sätt, men det blir bra att få allt samlat till ett ställe igen.

Så god jul allesammans! Alien hälsar, vi ses i maj!

Idag glömde jag bort att jag börjat få svårt att stå för länge. Är väl blodtrycket som ger upp, misstänker jag, och faller som en sten. Själv faller jag också, om jag inte hinner sätta mej ner på eget bevåg innan dess, huvudet bara snurrar och snurrar. Drabbades av det enda gången jag försökte jobba i höst, men också en gång vi fick besök av en hantverkare som aldrig ville sluta prata där i hallen..

Och så idag då. Idag hade vi en spelning på Ärna för några kadetter som tog examen. Ceremonin hölls i gympasalen, det var fullt med folk så det blev varmt och vi stod stilla under ändlösa tal och prisutdelanden. Jag försökte ändå röra mej lite försiktigt så länge vi inte stod i givakt, men måste ha vinglat nåt förskräckligt mot slutet då Peter, trumpetaren bakom mej, frågade hur det stod till. Då gick jag bak och lutade mej mot väggen en stund. Var med och spelade på Blågul Fana - den marschen har aldrig varit så lång... gick sen bak och satt ner tills bara troppning och skingringsmusiken återstod.

Som tur var blev det högervänsterom med en gång. Vi gick ut direkt och jag drack vatten som en törstig ko. Lite mackor som serverades i markan satt bra efter det, och med lite prat och vila var allt bra igen.

Så blir det nånsin aktuellt att stå länge igen får jag nog lov att tacka nej. Och om jag ändå måste så tänker jag dricka ordentligt med vatten redan innan samt ha någon ordentlig person i närheten jag kan luta mej mot. Tänkte skriva stadig först, men jag tänkte nog mest på Hampus.., och stadig är tyvärr inte rätt ord att beskriva honom med. Men det går bra att luta sig mot honom ändå, det har jag provat många gånger =)

Eller foglossning 1.0 som sjukgymnasten sade när jag var där idag. Ingen farlig smärta, men lite obehagligt och ont. Men jag hade ont precis där man brukade, av precis rätt anledningar, så det var ingen svår diagnos. Och precis samma hjälpmedel hjälpte, så det var bara att ta till när det behövdes.

Annars var det att ta det lugnt, gå med korta steg och inte gå för långt som gällde. Försöka låta bli att bära snett eller tungt. Och träna allt som går utan att få ont. Ikväll blir det alltså core igen.

Skulle det bli värre var det bara att höra av sig igen. Men det var inte helt säkert. För en del var det vanligt att få en del besvär ungefär i mitten av graviditeten som sedan klingade av igen. Det låter ju bra tycker jag och hoppas på att min kropp håller med. Och det har ju funkat att ta det lugnt hittills, så jag kör på på det.

Åh åh åh! Imorn är det dags! Ultraljud! Spännande ska det bli.

Hampus och jag laddar upp med ett besök hos Danne, Magda och Hanna. Alien laddar upp genom att sparka mej i magen. Kanske tränar på att bara bli ett sudd på bilderna.

Ja hjälp. Imorn klockan 9. Det är då det gäller!

Jenny och jag pratade stickning en dag på bussen, och hon påminde mej om den där "lilla tröjan i glada färger" jag började sticka på på väg till Gävle i våras. Den fick ett uppehåll i somras, och det har hållt i sig ända tills nu. Jag har väl sagt att jag är periodare när det gäller stickning.. =)

Men nu så, nu är jag påmind och nu är den på gång igen. Och jag kunde inte låta bli att kika in på drops och kolla lite nya mönster. Så nästa projekt efter bebiströjan blir dessa sockor! Hur söta som helst!
 

Nu har jag ju nån att få allt klart till, med en deadline blir det förhoppningvis inte liggande halvfärdigt i stickkorgen. Ja, tänk om man skulle ta och sticka en stund nu också innan läggdags.

Min kompis Linda var jättesnäll och lånade ut en kappa till mig, var det för två veckor sedan när iskylan drog in. Min höstjacka var då för kort, det blåste kallt runt rumpan, och min vanliga vinterkappa vågade jag inte ens prova. Den sitter perfekt - när jag ser ut som vanligt.

Så nu kör jag på Lindas lånade jacka, den är lite lång men annars jättebra. Den har bara ett litet minus. Trots att den är ett par (egentliga) storlekar för stor, så börjar den sitta åt så smått kring magen. Redan, ja. Suck. Och jag vet inte när nästa magväxryck kommer. När det väl gör det kommer jag inte kunna ha den mer.

Så förut idag kikade jag runt på tradera. Hittade en fin jacka jag blev lite kär i. Kände igen den en smula. Jo, visst fanns den på ellos. Så fastän jag inte är nåt jättefan av att köpa just jackor på postorder (jag har haft lite dåliga erfarenheter) så kunde jag inte låta bli att klicka hem den. I en storlek så stor att jag aldrig ens varit i närheten av att beställa det förr. Tur det var rea.

Nu hoppas jag bara att den är lika fin när den är stor, och att storleken räcker ett tag. En 44, vad tror ni?

 

Klarar jag mej till mars, april så har jag en vårjacka jag tror kommer funka. Men det är ju som sagt till mars-april. Det är några månader dit. Jag vill ha en fin jacka så länge. Vill vill vill!

Idag på föreläsningen kände jag något som var som ett PET i magen. Inifrån. Jag blev helt fascinerad, såklart. Tänkte "var det där en spark?" varvat med "eller var det bara en stor bubbla?"...

Sen kom det igen. På samma ställe. Inte lika kraftigt, men igen och igen och igen. "Det kan ju inte vara nåt annat!" tänkte jag, och lyssnade nog inte mycket mer på föreläsaren den timmen.

Lite andra småpet, eller bubblor, eller vad man nu ska likna det vid, kom då och då på ett ställe lite bredvid också. Precis som att Alien låg och hamrade för fullt med både armar och ben, och ville visa att han (eller om det är hon) minsann fanns där inne och kunde göra väsen av sig.

Undrar om föreläsaren såg mitt flin hela den timmen? Hehe. Hoppas han blev glad då, för själv gillar jag honom, han är bra.

Nej, jag sade inget till mina klasskompisar. Nog för att jag gärna ville, men ännu mer ville jag att den första jag berättade om sparkarna för skulle vara Hampus. Känner jag nåt imorn lovar jag att säga det då.

Om Hampus blev glad, ja. Såklart. Ni skulle sett leendet =)

Spelade ju på konsert igår. Som av en händelse är jag i vecka 17. Någonstans här emellan vecka 17 och 20 börjar fostrens hörsel vara såpass utvecklade att de kan börja uppfatta ljud även utifrån.

Undrar just hur mycket Alien hörde av vårt spelande. Kan tänka mig att en hel del kornettspel från min del hördes in i magen iallafall.

Men det är bara bra. Spelkompisar tipsar mej om att fortsätta spela så länge jag bara orkar. Så länge jag har luft och magstöd betyder det, jag börjar märka redan nu att det blir sämre med det... Men om jag fortsätter, så vänjer jag lilla Alien vid musiken. Och blir det som för andra orkesterbarn kan man sedan gå på konsert och inte behöva oroa sig ett dugg. Barnet känner igen sig och somnar tryggt =)

Förresten kanske vår musik allmänt är bra. Danne och Magda hade med sig Hanna på konserten igår. Hon sov bra genom den hon med.

Man behöver lite andra sorts kläder när man börjar växa om magen. Beställde ett gäng långa linnen och toppar från ellos i veckan, hoppas de räcker runt magen ett tag.

Och igår köpte jag en söt kofta på kappahl, röd och jättemysig. Plus att den inte ska knäppas, det kan ju bara vara positivt ur magsynpunkt.

Sen idag fyndade jag gravidkläder på blocket, första gången jag köper kläder där faktiskt. Så för samma pris jag köpte koftan för igår fick jag idag gravidjeans, gravidkjol, leggings och två tunikor. Begagnat är inte fel alltså, speciellt när det inte ens märks på kläderna. Nöjd? Ja =)

Jag sitter just nu och försöker mej på årets sista hemtenta. Det är nog inte jättesvårt, men det är verkligen jättesegt. Dessutom har jag skjutit upp den med mening till de sista dagarna, så nu måste jag klämma fram något vettigt. Vilket går i skov, det gick bra fram tills nyss, men är helt tvärstopp nu.

Ändå är jag inte särskilt nervös att det inte kommer gå, eller oroar mej för hur det kommer bli. Lite som med hela sista biten av terminen nu, det känns som att det viktigaste är att få ta det lugnt, plugga kommer i andra hand. Vi får ju ett jättekort jullov, så då får man ta lite av ledigheten under terminen helt enkelt.

Förut idag försökte jag förklara det här för min kompis Hanna (inte lilltjejen alltså), och hon sade klokt att "det kanske är för att du är gravid, det är så mycket viktigare i ditt liv just nu än vad skolan är".

Det hade jag inte alls tänkt på. Men det var klokt sagt, och nu när jag tänker mera så känns det som att det nog stämmer. Skolan är helt enkelt inte det viktigaste att fixa längre, jag kan inte sätta mina egna behov åt sidan så mycket som jag kunnat tidigare. För att inte tala om att koncentrationen farit all världens väg, plus att den ersatts av trötthet. På föreläsningen idag skalade jag apelsiner för att hålla mej vaken..

För övrigt har jag varit på dietist- och sjukgymnastinfo hos barnmorskan idag. De sade väl mest sådant man läst innan, men dietisten poängterade att det inte var hela världen om man åt nåt man inte borde, skönt. Och sjukgymnasten frågade om några hade besvär, och några var det med typisk foglossning, andra med ryggproblem. Själv har jag nåt som gör ont kring svanskotan och vad det var kunde hon inte säga bara sådär. Men hon rekommenderade att jag skulle kolla upp det, så nu har jag bokat tid hos en sjukgymnast på vårdcentral. Via internet, förskräckligt smidigt =)

Nej, nu ska jag försöka hitta något att äta. Det är inte det lättaste i halvapatiskt tillstånd, men jag ska göra mitt bästa. Kanske kan få lite energi till fortsatt skrivande...

Skrev ju ett inlägg om precis det här på min vanliga blogg nyss. Men en sak ville jag nämna, som jag inte känner att jag vill säga där riktigt än.

Nämligen: Tänk, för bara ett år sedan hade jag aldrig kunnat gissa att vi skulle ha barn, att jag skulle vara gravid bara ett år senare! Men så är det, och så har det blivit. Vilken lycka!

Nu ska vi snart fira med finmiddag, med gravidsäker mat och alkoholfria drinkar. Mys!

Igår var vi och hälsade på Danne och Magda. Och mest av allt Hanna, deras alldeles nyfödda lilla dotter. Två veckor gammal var hon, knappt.

Hon trivdes bra att få sitta hos både mej och Hampus, vi passade på att hålla henne medan föräldrarna passade på att få en liten paus från just hållandet. Fungerade finfint.

Jamen, ser ni. Det här ser ju ut att kunna passa mej!

Senaste dagarna har jag (eller kanske mest Hampus) märkt att min mage blir mer och mer en gravidmage. Det har varit ett tag som det synts rätt bra på kvällen, jag svullnar väl på under dagen.. Men nu har det börjat synas även på mornarna.

Så vi har tänkt att vi borde ta någon fin bild (ja, så fin en sån bild nu kan bli) och ha och jämföra med längre fram sen. Men så har antingen han eller jag haft bråttom iväg sådär på morgonen och så har det inte blivit av.

Likadant var det idag. Men idag tyckte jag att jag ändå väntat alldeles för länge. Så i dåligt ljus, i hallen framför spegeln, suddigt och kornigt - såhär ser magen ut just nu:

Idag är det en månad prick till ultraljudet!

Men det är hela sex månader tills det är dags för vår lilla Alien att komma till världen...

Tur att man får en tjuvkik sådär i halvtid. Vi längtar!