Ylva

Så börjar jag jobba, och vad händer? Helt plötsligt var jag borta 6-18 om dagarna, och bara sugen på att träffa Saga och Hampus när jag äntligen kom hem. Och ja, packa flyttkartonger också. För med otroligt flyt lyckades vi få en lägenhet i Norrtälje, en fyra bara fem minuters gångväg från jobbet. Såklart flyttade vi så snart det gick och sen påskhelgen har vi då varit Norrtäljebor! Och efter att ha fått två rum omtapetserade börjar vi nu äntligen komma lite i ordning =)

Annars då? Jo, jobbet går bra. Nu behöver jag ju bara vara borta 8- 16.30, en väldig skillnad. Jag har kommit in i rutiner och vacklar precis som alla nyanställda mellan känslan av att inte kunna något alls och att faktiskt känna mig som det proffs jag är. Och som jag sa till mina kollegor en dag för inte så länge sen - "jag börjar precis vänja mig vid att säga att jag är logoped och inte logopedstudent". "Du är inte bara en logoped, du är vår logoped!", svarade en kollega och gissa hur bra det kändes!

Sen ja, jag måste ju ge er en Saga-rapport! Hon har lärt sig krypa, håller ofta bara i en hand när hon går och är gärna alltid där det är som mest intressant. För en månad sen började det märkas att hon förstår att när man trycker på tangentbord eller fjärrkontroll så händer det något på skärmen eller teven. Och hon har redan tekniska talanger, i helgen lyckades hon till exempel hitta en försvunnen tevekanal hemma hos Hampus bror. Hon älskar att pilla och peta på saker och har lärt sig att klappa katter försiktigt. Oftast iallafall. Hon kan säga "ba"och "bä" som betyder det mesta och "titta" som mest verkar innebära att något är intressant.., eller att hon vill att vi ska prata med henne istället för med varandra. Och mycket mycket mer förstås!

Ja, det var lite läget just nu. När jag orkar och hinner, och har packat upp datorn hemma, ska jag försöka visa lite bilder om hur vi har det nu. Och förhoppningsvis händer det något innan Sagas födelsedag. Som också är något att fundera på - vad ger man i ettårspresent? Vi klurar vidare på det =)

Så var vi på Gotland nästan en vecka. Kom hem i torsdags och har inte varit hemma en kväll sedan dess. Först rep samma kväll. På fredagen en kul spelkväll med Munchkin och Twister med några kompisar. Igår melodifestivalen hos andra kompisar. Och ikväll konsert med tv-spelsmusik av symfoniorkester. Mycket trevligt alltihopa, men jag börjar känna att jag vill vara hemma nån kväll nu. Tittar jag i kalendern så... ja, på tisdag. Då får vi ha hemmakväll. Eller fredag. Alla andra dagar är uppbokade nästa vecka med. Pust.

Förresten, på tal om tv-spelskonsert. Den var bra, det måste jag säga. Hade varit bättre om jag känt igen någon av låtarna (jo, jag hade hört den från super mario galaxy, men ingen annan..) Den jag hoppats mest på var Xenoblade Chronicles. Det var höstens soundtrack hemma hos oss. Hampus spelade, jag tittade på (och höll koll på walkthroughen). Och så bra musik. I spelet alltså. Och så spelar de temat på konserten, det kom vi inte alls ihåg. Kändes riktigt trist för det kunde varit så bra. Det känns helt enkelt som att jag måste höra några av de låtarna igen, nu. Vill ni med, så varsågoda:

Min mamma, Sagas mormor, var uppe och hälsade på ett par dagar nu. Trevligt. Vi kunde bland annat höra hur hon satt med Saga inne i vardagsrummet och lekte med sin surfplatta. Hampus och jag hörde på när vi stod i köket och fixade. Tänkte att om ett par år, när hon fyller tre, så kanske en sån blir hennes födelsedagspresent. Det känns kanske lite orimligt nu, men om ett par år så..

Något hon fick nu när mormor var uppe var däremot lite kläder. Bland annat den här tröjan. Och ni som har hört henne på sistone vet att den passar precis!

I helgen var vi och åkte skidor. Första gången någonsin för mig, utför alltså. Jag hade väl inte förväntat mig några större framgångar, men det gick faktiskt mycket bättre än jag vågat tro. Så skidor blir det fler gånger!

 

Och idag tog vi ännu en tur med Saga i pulkan. Hon gillar verkligen att åka nerför backen, hon också. Och eftersom jag pratade med min chef idag (jag har en chef!), och vi kom överens om att jag skulle börja jobba den 15 mars, så har jag många dagar på mig att hinna med såna här roligheter med mina sötnosar. Precis så som jag önskade att det skulle bli! Det är ju helt otroligt egentligen =)

Ja, det är faktiskt sant - jag har fått ett jobb!

Habiliteringen i Norrtälje är de som insåg att jag var rätt logoped för dem. Var på intervju där i onsdags förra veckan, och trots att jag av nån anledning blev åksjuk på bussen gjorde jag en hyfsat bra intervju. Så bra att chefen ringde dagen efter och frågade om jag ville ha jobbet. Jag blev glad och chockad på en gång, för det hade jag verkligen inte förväntat mig. Lyckades få ur mig något om att jag ville diskutera med min sambo, för jag ville inte hoppa in i något helt bara sådär. Och efter några dagars diskuterande mellan oss, och lite med min mamma, så kändes det helt rätt att ta det. Så idag ringde jag och tackade ja.

Det här blir toppen!

Eller bättre och bättre dag för dag kan man säga. Både för mig, sedan deppet i tisdags (tack massor till jättefina vänner!). Men ännu mer för Saga!

Sitter och försöker få ihop ansökningar till jobb. Det är inte så många tjänster ute nu, så jag söker alla de jag kan tänka mig. I stort sett alla härifrån Uppsala och söderut alltså. Försöker också skriva mejl till mina snälla referenspersoner, så de kan vara beredda när jag får åka på intervju.

Inte för att det känns så väldigt positivt. Inte just nu. För varje dag som går känner jag mig ytterligare lite mer värdelös. Vad kan jag, liksom? Och vem skulle vilja ha mig?

Egentligen vet jag ju att jag faktiskt kan massor. Att jag skulle vara en superbra och engagerad logoped och kollega. Men det känns ju inte så när ingen vill ha en. Nu är ju inte tre intervjuer hela världen, för det är ju faktiskt bara tre jag varit på hittills och fått nej. Och jag har en snart på g. Och har sökt några jobb till jag ännu inte vet något om. Det är bara när den här deppigheten kommer över mig som det bara känns så hopplöst.

Men snälla ni som eventuellt tänkte så, inget pepp nu tack. Det låter ungefär som "men åh lilla gumman, det är klart att du kommer få ett jobb, alla vi andra jobbar ju och det var ju inga problem alls" ... i mina öron. Och då känner jag mig ännu mindre och sämre som inte är som alla andra.

Och en sak till, jag vet att det bara är två veckor sen examen. Så det är ju verkligen inte hela världen att inte ha fått ett jobb än. Men det är lätt att säga så. Nu ska jag försöka gå och låta bli att känna så. Inte lika lätt. Men kanske kan lite mat och lite zelda hjälpa lite.

Igår var vi på födelsedagsfest och pratade lite om hur bra man skulle hänga med i teknikutvecklingen när man började bli gammal. Vi pratade om våra föräldrar och morföräldrar som är alltifrån livrädda till helt insatta i det här med datorer, och undrade hur vi själva skulle bli. Och hur våra barn skulle bli.

Tja, om Saga får bestämma så kommer hon kunna det här med datorer innan hon fyller ett. Hon har redan öppnat hjälp-funktionen ett antal gånger åt mig, skrivit statusuppdateringar på facebook och stängt av datorn med tangentbordskombination. Ja, och så brukar hon söka efter filer, öppna programköraren i windows, och nu sist hittade hon en funktion i firefox som varken jag eller Hampus hade någon aning om vad det var. Ni kan ju titta själva och berätta för oss om ni vet vad det är..

I lördags var det äntligen dags. Examen! Efter fyra långa, och också väldigt snabba, år samlades hela klassen i universitetsaulan för en fin ceremoni. I jublet efter vi gått ut därifrån fanns både glädje och sorg i att äntligen vara klara och i att troligtvis aldrig träffa alla samlade mer igen. Men det blev iallafall en sittning sedan på kvällen. Jag hade mycket trevligt med min familj under middagen och med alla kompisar på släppet. Så det var en riktigt lyckad kväll.

Lite saknade jag ändå att få sitta med klasskompisarna. Det var ju ändå "sista kvällen med gänget". Vi pratade om det på fika igår, och bestämde oss för att nästa år gå på yngrekursarnas sittning, för att få sitta och ha kul tillsammans. För hur härliga och bra familjer man än har, så var det ju ändå kompisarna man ville ha en sista bästa kväll med. Så det får vi ordna.

I söndags bjöd jag in släkt och vänner på en liten lunch för att hinna umgås lite mer med alla. Och så fick jag lite presenter, roligt nog blev det tema romantik när man såg dem tillsammans. Så det var också en trevlig dag.

Nu däremot, börjar resten av livet. De allra flesta i klassen har börjat jobba. Några innan examen till och med, andra hade sin första dag idag. Själv har jag inte hittat något än. Och jag måste erkänna att det faktiskt inte alls känns så hemskt som jag trodde förut. Det är rätt skönt att gå hemma, inte göra så mycket, leka med Saga.. Och även om jag inte tar ut föräldradagar ser jag på det som att jag är mammaledig, inte arbetslös, och det gör ju inte saken värre. Då kan man vara ute och åka pulka tillsammans en helt vanlig dag, som vi gjorde igår.

 

Sådana dagar inser man vad man prioriterar mest i livet!

När jag tittar tillbaka på den här hösten vet jag att jag kommer ångra att jag inte skrev mer om vad som hände, hur Saga var och vad hon lärde sig. Men jag får tänka på att jag faktiskt klarade av att skriva ett magisterarbete med en ganska nyfödd liten dotter, och att den ork jag hade över efter de långa dagarna använde jag hellre till att gosa med henne och Hampus än att skriva här.

Men nu så kanske det kan bli ändring på det, vi kan ju hoppas. Kan ju börja med att berätta att hon har blivit så stor nu lilla tjejen. I fredags var vi på långpromenad och fyndade både gåvagn och egen minitoalettsits åt henne. Båda har hon invigt nu, men det är ingen tvekan om vad som är favoriten.

Nej, hon går inte själv än. Står inte själv riktigt heller, man måste hela tiden vara beredd då hon glömmer bort balansen. Men det är på god väg. Fick hon bestämma själv skulle hon ha tag i våra händer och gå gå, runt runt, här hemma hela dagarna. Men vi hoppas väl att hon kommer på det där med krypandet först så hon känner att hon kan ta sig fram själv. För visst kan hon åla och rulla lite, men mest runt och lite bakåt..

Ja men då så. Idag har vi opponerat på två klasskamraters uppsats, och med det avklarat är alltså hela magisterarbetet godkänt och klart. Bara lite småpet på småsaker innan det vi skickar in det för publicering. Själva redovisade vi vårat tre dagar innan julafton, och blev godkända på både redovisningen och uppsatsen då.

Inte för att jag har fattat det än. Det är bara en liten pluttkurs kvar nästa vecka, sen är det inget mer. Förutom examensceremonin. Och det är ju bara en ceremoni. Och en fest förstås, det är ju inte så bara. Men att det i stort sett är klart. Hela logopedprogrammet. Helt otroligt.

Uppepå allt det här har jag på något vis hunnit med att söka jobb. Var på intervju förra veckan, och nu idag innan opponeringen. Båda jobb jag gärna skulle vilja ha, så jag håller tummarna.

Nej, jag försöker fortfarande föreställa mig att det mesta av allt jag skulle göra den här terminen ligger bakom mig nu. Det är fortfarande helt omöjligt. Det är också nästan omöjligt att tänka sig att om en månad är jag examinerad och legitimerad och kanske till och med med jobb åtminstone på g. Jag ska nog bara sätta mig en stund och fundera på det här. Vart tog tiden vägen?

Saga tyckte vi skulle leka tittut igår vid middagsbordet, så då gjorde vi det =)