Ylva

Det blev lite existensiella frågor på slutet av tentafesten då vi satt kvar i soffan efter att ha spelat singstar och bara pratade. Roligt för det kändes som jag och Lisa tänkte på ganska många saker ganska lika. Har inte träffat nån som gör det tror jag, eller kanske, det var länge sen en fest slutade med djupa frågor ingen vet svaret på.

Men en sak vi pratade om kom upp i mitt huvud idag igen. Nämligen det där att man hälsar på folk. Det var helt naturligt i Frankrike när jag var där, men här i Sverige... För det mesta är jag på bra humör och går och ler åt folk, det känns bra. Men hälsar... det gör jag nästan aldrig här, och speciellt inte först. Om jag inte vet att det är en person jag känner väl och att den troligtvis kommer bli glad att se mej - då hälsar jag. Men det blir ju inte ofta.

Och då var jag ju förstås tvungen att fundera varför jag inte hälsar... och svaret var tyvärr ganska uppenbart. Att jag inte vågar, för att om de händelsevis inte skulle märka det så känns det så förskräckligt jobbigt. Som om jag vore osynlig och ingen kunde varken se eller höra mej.

Så då känns det bättre att göra sig själv osynlig först. För att om jag har gjort mej osynlig så är det inget konstigt om ingen ser mej, då är det ju som det ska vara. Och ser nån mej ändå blir jag bara glad.

Jag vet när det började det här, lika bra att säga det så att ingen som läst en gnutta psykologi kommer på tanken att det är något fel på mitt attachment eller vad det nu kan vara. För jag var inte blyg när jag var liten, inte alls vad jag kommer ihåg. Ungefär till lågstadiet var jag självsäker och vågade. Något hände på mellanstadiet sen. Jag vet inte helt säkert. Kanske att jag kände mej som att jag inte var lika som de andra tjejerna, trots att jag säkert hade kunnat om jag bara velat. Men mest troligt är en grej jag faktiskt kommer ihåg.

Det är i klassen nån gång, fröken frågar en fråga, jag räcker upp handen. Hon ser mej inte. Ingen annan svarar. Så hon berättar själv. Fast jag kunde svaret. Där, och då, där var jag osynlig. Kändes det som.

Okej, jag brukade räcka upp handen ganska ofta sådär och vara den som kunde svaret och så.., så jag kan förstå att fröken ville att nån annan skulle svara. Det vore ju en sak. Men jag tror aldrig att hon förklarade det för mej. Det har jag nog kommit på såhär i efterhand. Men där och då, den tjejen som jag var då, hon blev osynlig. Hon syntes inte i skolan. Så vad var det då för fel på att inte räcka upp handen nåt mer, det var ju ändå ingen som såg.

Hela högstadiet tjatade lärarna på mej att jag borde ta för mej mer, räcka upp handen, säga saker. Men vad var det för mening. Den där osynligheten satt långt inne. Och ju mer jag inte sa nånting, desto mer osäker blev jag på att säga något. Alls.

Det blev bättre, bättre och bättre med åren. Gymnasiet gjorde sitt, musikkåren, lumpen och tiden i Frankrike. Och tiden i korridor här i Uppsala, i lagom stora klasser där jag syntes och det var meningen att alla skulle prata. Och att jag var en del av alla igen. Heja lingvistiken alltså! För på ingenjörsprogrammet höll jag på att bli osynlig igen, och det var ingen bra känsla. Och jobbet, där jag till och med verkligen behövs när jag är där. Sånt behöver man känna. Att jag behövs. Att det finns en mening att jag är här. Eller där, var jag nu är. Annars.. blir jag osynlig...