För fem år sedan

..var det de sista dagarna i lumpen för oss. Nästan exakt för fem år sedan var vi på Ystad Military Tattoo. Mest för att spela såklart, men vi hann också med en långritt ute i skogarna.

Det var sista gången jag red min häst, Brutus. I och för sig en värdig avslutning, då han fick utlopp för sina tävlingsinstinkter och for förbi alla andra, kapten också som red i täten. Äntligen fick han galoppera på riktigt och inte bara på stället som han alltid envisades med på högvakter. (..men hade inte Carousell varit så långsam precis framför hade det kanske aldrig hänt..).

Ja, kul var det, och ibland saknar jag det lite. Att liksom ha spela och rida som heltidssysselsättning, det skulle inte vara helt fel. Men hade det varit helt rätt, då hade jag ju varit kvar där och jobbat. Så nog trivs jag bättre som jag har det nu. Tänka sig tillbaka kan man ju däremot alltid göra...


Lite musik också, Higland Cathedral från Ystad 2005. Tyvärr är nog vi den enda musikkår de inte zoomar in. Men vi står där bak i mitten, man kan se våra vita plymer =)


Grattis pappa!

Idag är det pappas födelsedag! Jag har firat genom att sitta med musikkårens bokföring hela dagen, hurra!

Nej, jag har faktiskt firat genom att ha ringt och pratat och sagt grattis. Efter det att bokföringspärsen var avklarad...

Vi har också hängt upp adventsstjärnor idag, Hampus och jag. Det är speciellt, hemma hängdes de alltid upp till pappas födelsedag. Ja, det görs de fortfarande skulle jag tro. Även om första advent för det mesta infaller lite senare än idag så är det liksom en tradition.

Och jag kommer ihåg hur vi firade pappa där när vi var små - kom in yrvakna, sjöng lite, gav små paket, satt och mös i sängen, i ljuset från den oranga adventsstjärnan i fönstret. Vi barn hade adventsljusstakar inne hos oss, men hos mamma och pappa hängde det en sån här stjärna - det var ändå lite speciellt.

Bild lånad härifrån...

 

Så kan man sitta och drömma sig tillbaka en söndagskväll...


Vårbalslängtan

Ikväll är det vårbal i Uppsala.

På alla nationer är det fullt av vackra par som ska ha roligt tills solen går upp, om inte längre.

Jag vill också.

Jag har gått på två baler i mitt liv. Båda på LDK, och den första var vår avslutningsbal. Två av mina lumparkompisar frågade mej om jag ville gå med dem, och snäll (och olyckligt kär) som jag var kunde jag inte säga nej till någon av dem. Utan sa nej till båda, och gick med en kille från året innan. Han var bra på att dansa och det gjorde kvällen väldigt mycket bättre än vad jag skulle tyckt annars.


Jag och Eklund

Den andra balen var avslutningsbalen för LDK två år efteråt. Ett par av mina lumparkompisar var furirer då (anställda musiker alltså) och en av dem frågade om jag ville gå med honom. Klart jag ville! Men då hade jag bara varit ihop med Hampus ett halvår, så jag kände att jag var tvungen att fråga honom om lov. Och han tyckte det var helt okej, så då gick jag på min andra bal. Och den var mycket bättre. Förutom musiken då de bara spelade funk, men man kan inte få allt...

Jag och Millegård. Märks det att jag är lyckligare här?

Men så vill jag gå på bal här i Uppsala också. Med Hampus. Eller vill och vill. Jag ska.

Nästa år hoppas jag. Så tills dess får jag fundera på vilken klänning jag ska ha, och hur sjutton jag ska få Hampus att köpa en frack. Eller hitta någon som kan låna ut en... Hmm... Men det ska gå.



(Jo, jo, jag har ju spelat på en del baler på GH.., men det är ju faktiskt inte faktiskt samma sak som att faktiskt gå på bal. Även om Kenneth faktiskt dansade valsen med mej någon av de sista gångerna... =)  )

Marsvinspsalm

Klickade in på en av de bloggar jag följer lite smått idag. Brukar alltid bli lite glad av den, den är så mysig - men idag började bara tårarna rulla. Hennes marsvin hade gått bort, och snyft, alla minnen av när våra små Milou och Tintin gjorde det bara vällde över mej.

En sak minns jag väldigt väl. I en tidning som kom precis då Milou (som var min, och kvar sist) fanns Marsvinspsalm nr 1. Och den passade så väl! Jag klippte ut den och sparade den länge.


Milou (svartbrun) och Tintin (ljusbrun)



Det finns någon som tar dig i sin hand,
som bär dig stilla till mandelträdens land,
som ger dig mat på maskrosäng,
som bäddar ner dig i sin svala säng.
Det är sant och det är visst,
du ska bäddas ner till sist.

Att få somna i frid, det passar
ett litet marsvin med trötta tassar.
Du få möta de små, lilla vän,
alla kommer till slut hem igen.
Det är sant och det är visst,
alla kommer hem till sist.

ur Adjö herr Muffin av Ulf Nilsson

För om jag är osynlig så syns jag inte ändå

Det blev lite existensiella frågor på slutet av tentafesten då vi satt kvar i soffan efter att ha spelat singstar och bara pratade. Roligt för det kändes som jag och Lisa tänkte på ganska många saker ganska lika. Har inte träffat nån som gör det tror jag, eller kanske, det var länge sen en fest slutade med djupa frågor ingen vet svaret på.

Men en sak vi pratade om kom upp i mitt huvud idag igen. Nämligen det där att man hälsar på folk. Det var helt naturligt i Frankrike när jag var där, men här i Sverige... För det mesta är jag på bra humör och går och ler åt folk, det känns bra. Men hälsar... det gör jag nästan aldrig här, och speciellt inte först. Om jag inte vet att det är en person jag känner väl och att den troligtvis kommer bli glad att se mej - då hälsar jag. Men det blir ju inte ofta.

Och då var jag ju förstås tvungen att fundera varför jag inte hälsar... och svaret var tyvärr ganska uppenbart. Att jag inte vågar, för att om de händelsevis inte skulle märka det så känns det så förskräckligt jobbigt. Som om jag vore osynlig och ingen kunde varken se eller höra mej.

Så då känns det bättre att göra sig själv osynlig först. För att om jag har gjort mej osynlig så är det inget konstigt om ingen ser mej, då är det ju som det ska vara. Och ser nån mej ändå blir jag bara glad.

Jag vet när det började det här, lika bra att säga det så att ingen som läst en gnutta psykologi kommer på tanken att det är något fel på mitt attachment eller vad det nu kan vara. För jag var inte blyg när jag var liten, inte alls vad jag kommer ihåg. Ungefär till lågstadiet var jag självsäker och vågade. Något hände på mellanstadiet sen. Jag vet inte helt säkert. Kanske att jag kände mej som att jag inte var lika som de andra tjejerna, trots att jag säkert hade kunnat om jag bara velat. Men mest troligt är en grej jag faktiskt kommer ihåg.

Det är i klassen nån gång, fröken frågar en fråga, jag räcker upp handen. Hon ser mej inte. Ingen annan svarar. Så hon berättar själv. Fast jag kunde svaret. Där, och då, där var jag osynlig. Kändes det som.

Okej, jag brukade räcka upp handen ganska ofta sådär och vara den som kunde svaret och så.., så jag kan förstå att fröken ville att nån annan skulle svara. Det vore ju en sak. Men jag tror aldrig att hon förklarade det för mej. Det har jag nog kommit på såhär i efterhand. Men där och då, den tjejen som jag var då, hon blev osynlig. Hon syntes inte i skolan. Så vad var det då för fel på att inte räcka upp handen nåt mer, det var ju ändå ingen som såg.

Hela högstadiet tjatade lärarna på mej att jag borde ta för mej mer, räcka upp handen, säga saker. Men vad var det för mening. Den där osynligheten satt långt inne. Och ju mer jag inte sa nånting, desto mer osäker blev jag på att säga något. Alls.

Det blev bättre, bättre och bättre med åren. Gymnasiet gjorde sitt, musikkåren, lumpen och tiden i Frankrike. Och tiden i korridor här i Uppsala, i lagom stora klasser där jag syntes och det var meningen att alla skulle prata. Och att jag var en del av alla igen. Heja lingvistiken alltså! För på ingenjörsprogrammet höll jag på att bli osynlig igen, och det var ingen bra känsla. Och jobbet, där jag till och med verkligen behövs när jag är där. Sånt behöver man känna. Att jag behövs. Att det finns en mening att jag är här. Eller där, var jag nu är. Annars.. blir jag osynlig...

Smultron! Inte pölsa! En doft av SMULTRON!!

När man är med i en orkester med en pratglad dirigent får man höra det mesta. Som rubriken ovan. Så skulle en passage i en marsch låta, om nån undrar...

Man kan såklart få höra oanade saker även i sin egen oskyldiga kornettsektion. Som för några veckor sen. Personerna inblandade är Lasse 70+, Johan nånstans 35?, och så jag, Ylva 22.

Johan: Men Ylva, tränar du inte massa hemma?
Ylva: Njaeeää...inte... ... mycket...
Lasse: Jo, men tungan tränar du ju en del i alla fall. (med stort menande leende)
Ylva: Hehe, ja, det är klart, och läpparna. (ler med)
Johan: Men Lasse! Ska du komma och prata oralsex här??
Lasse, ler lite blygt i skägget: Jo, men all träning är viktig vet du.
Ingen kan hålla sig för skratt längre.

Här är vi förresten, vid ett annat tillfälle, iklädda vår tjusiga uniform ;)

HvMk Trumpetsektionen

Vi tre i mitten är de oskyldiga kornetterna som pratar ovan, Lotta till höger är med annars såklart.

Tappar bitar av mitt gamla liv

Mamma ringde i helgen. De skulle hämta min uniform från Överums Musikkår, så hon ville veta vad det var som tillhörde den. Jag kunde väl reda ut det hyfsat, så nu är den antagligen återlämnad och någon annan glad musikant kan få glädje av den.

Känns lite konstigt sådär. Var ju med och spelade i den musikkåren länge, kommer inte ens riktigt ihåg när jag började.. nian eller ettan på gymnasiet tror jag. Det var då jag började fundera på om jag kanske skulle söka till musiksoldat iallafall, så jag skulle egentligen bara vara med ett tag för att se om jag gillade att spela i en sån musikkår.

Men jag trivdes och jag stannade, på heltid ända tills jag ryckte in. Då och då sedan efteråt. Men nu sedan jag flyttade till Uppsala har det blivit allt glesare mellan gångerna. Vet inte ens när det var sist.. julen 06 kanske? Eller ännu tidigare?

Så jag förstår att de vill ha uniformen tillbaka. Den gjorde inte så stor nytta i min garderob precis. Och det känns inte heller som om jag kommer flytta tillbaks till Västervik eller ens så nära så jag kan börja spela där igen. Lite sorgligt.

Men det hindrar ju inte att jag kommer och lyssnar på dem nån gång då jag är hemma. Det får jag absolut göra, om jag lyckas tajma in det någon gång. Här är en bild på dem iallafall, tagen med min gamla kameramobil, så kvalitén är väl sådär. Men ni ser väl spelglädjen?  =)

ÖMK

RSS 2.0