Ylva

Idag testade vi att ha behandling på varandra i skolan. Lisa och jag blev ihopparade och lyckades komma någorlunda framåt trots inte jätteambitiös planering från hennes sida och nästan obefintlig från min. Jag ägnade min del av tiden åt avslappning, andning och hållning. Bara pyttelite röst, tillräckligt för att inse att jag nog behöver kunna komma på mer ljud och nonsensstavelser. Och när jag följde Lisa sen så märkte jag att det var svårt även om man förberett lite. Alltså bör man förbereda mycket. Suck. Slut med att vara så oengagerad alltså, nu när praktiken börjar närma sig. Och närstående får akta sig, annars kanske de får bli försökskaniner för diverse "bå" och "vomm" och "nähhähhh"..

Men det var kul annars, den här övningen, förutom den här insikten då. Mycket skratt blev det. Hoppas det blir lika kul på riktigt sen, även om man får räkna bort alla skratt som kom efter allt som blev fel.

Och förresten, Hampus kom på ett bra svar! Som logopedstudent får man nästan alltid, när man har berättat vad man pluggar till, kommentaren:
"Jaha, då måste jag arrr-ti-ku-le-rrra ex-t-rrra tyd-lig-t nu all-t-så!"
"Nej" svarar jag nu då. "Det betyder bara att jag kan förstå dej ändå!"

Är man på sånt humör (eller om det är en sån person) kan man vara extra besserwissrig och förklara att det här med noggrann artikulation hos vuxna människor håller man eventuellt med på på scenhögskolor. Och när man ska lära transsexuella män att tala som kvinnor. Bara då. Faktiskt.