Det känns mer som vad än om...
Igår funderade jag...:
Vi har gjort det förr, och nu gör vi det igen. Läser en kurs om barn och därmed om allt som möjligtvis kan gå fel under graviditet, födsel och resten av livet. Det handlar om funktionsnedsättningar, psykiska och fysiska av alla möjliga orsaker. Hos barn. Kanske ens egna barn.
Man vet ju inte. När föreläsaren pratar om att 1,35% av alla nyfödda barn anmäls till Svenska Missbildningsregistret (jo, det finns ett sånt) känns det som en jätterisk. Nästan troligare att det kommer hända än inte.
Frågan är bara vad. Lissencephali som Honungspojken har? Catch22 som Abbe? Eller något annat. Fysiskt som CP. Psykiskt som autism. Syndrom som påverkar båda, som Downs. Eller? Det finns ju hur mycket som helst, och ännu mer ju mer man läser om det.
Jag var tvungen att vara lite orolig för Hampus, berätta om detta. För även om det inte är aktuellt än så tänker man ju trots allt massor... "Men det blir nog bra ändå", sa han. "Då vet du ju redan allt om det."
Tur att han är så lugnande och betryggande min älskling.
Och nog tror jag att han och jag skulle kunna fixa det. Det gör man ju, på något vis. Olika bra, beroende på vad det är förstås. Men till slut så.
Men hur skulle släkt och vänner reagera? Bara därför kom det som en annan punkt på föreläsningen. Att de har svårt att veta hur de ska förhålla sig. Håller sig undan på grund av det. Åh, ännu något att oroa sig för!
Men ändå. 98,65% av alla barn föds friska. Det är väl ändå en rätt stor chans ändå.
...idag känns det nog faktiskt mer såhär:
Efter dagens långa och intensiva föreläsning, först om autism och sedan om AKK (=alternativ och kompletterande kommunikation), närmare bestämt PECS (bilder), känns det som om nu om skulle bli verklighet, så har jag ett av de bästa yrkena man kan ha! För ett av de viktigaste områdena i livet - kommunikation. Är det inte bra ändå! Nu äntligen kommer föreläsningarna om hur vi kan hjälpa!
Vi har gjort det förr, och nu gör vi det igen. Läser en kurs om barn och därmed om allt som möjligtvis kan gå fel under graviditet, födsel och resten av livet. Det handlar om funktionsnedsättningar, psykiska och fysiska av alla möjliga orsaker. Hos barn. Kanske ens egna barn.
Man vet ju inte. När föreläsaren pratar om att 1,35% av alla nyfödda barn anmäls till Svenska Missbildningsregistret (jo, det finns ett sånt) känns det som en jätterisk. Nästan troligare att det kommer hända än inte.
Frågan är bara vad. Lissencephali som Honungspojken har? Catch22 som Abbe? Eller något annat. Fysiskt som CP. Psykiskt som autism. Syndrom som påverkar båda, som Downs. Eller? Det finns ju hur mycket som helst, och ännu mer ju mer man läser om det.
Jag var tvungen att vara lite orolig för Hampus, berätta om detta. För även om det inte är aktuellt än så tänker man ju trots allt massor... "Men det blir nog bra ändå", sa han. "Då vet du ju redan allt om det."
Tur att han är så lugnande och betryggande min älskling.
Och nog tror jag att han och jag skulle kunna fixa det. Det gör man ju, på något vis. Olika bra, beroende på vad det är förstås. Men till slut så.
Men hur skulle släkt och vänner reagera? Bara därför kom det som en annan punkt på föreläsningen. Att de har svårt att veta hur de ska förhålla sig. Håller sig undan på grund av det. Åh, ännu något att oroa sig för!
Men ändå. 98,65% av alla barn föds friska. Det är väl ändå en rätt stor chans ändå.
...idag känns det nog faktiskt mer såhär:
Efter dagens långa och intensiva föreläsning, först om autism och sedan om AKK (=alternativ och kompletterande kommunikation), närmare bestämt PECS (bilder), känns det som om nu om skulle bli verklighet, så har jag ett av de bästa yrkena man kan ha! För ett av de viktigaste områdena i livet - kommunikation. Är det inte bra ändå! Nu äntligen kommer föreläsningarna om hur vi kan hjälpa!
Kommentarer
Trackback
