Ylva

Idag gjorde jag något jag aldrig trott jag skulle göra frivilligt igen. Faktum är att efter lumpen så lovade jag mej nästan att jag aldrig någonsin skulle det.

Men ändå. Av någon anledning (kanske att han önskade sig det) gav jag Hampus en skyttekurs i födelsedagspresent förra året. Och idag frågade han om jag inte skulle med och provskjuta lite. Ledaren hade undrat lite om jag inte ville det, eftersom jag mejlat och frågat hur det fungerade innan (han verkade tycka att jag var en synnerligen vettig flickvän som tänkte på något sånt här som födelsedagspresent).

Så ja, jag hängde på. Och så här gick första skjutningen, sittande med stöd.

 

Jag provade några gånger till. Det var rätt kul, på sitt vis. Förutom att man blev trött i ögonen av att blunda med det ena så var det på något sätt nästan meditativt att bara fokusera på kornet och sikta. Att det gick rätt bra också, det var en bonus.

 

Innan vi slutade fick jag prova att stå upp också. Inte lika lätt, gick väl kanske inte lika bra. Men som både ledaren och Hampus sade sen... det är inte alla som ens träffar tavlan första gången. För det gjorde jag iallafall, jag såg hålen.

 

Det kanske inte är helt omöjligt att jag hänger med igen nån gång =)