Ylva

Igår, när Hampus opererats, fick vi ett mycket tydligt tecken på vår telepatiska förmåga. Jag hade nämligen hållt mig från att ringa på hela dagen, för jag visste att han troligtvis inte kom tillbaka till avdelningen och telefonen förrän framåt kvällen. Men så började det bli sent på eftermiddagen, vi började packa ihop uppsatsarbetandet Lisa, Saga och jag, och så ville jag gärna veta om vi skulle hälsa på Hampus på vägen hem. Tänkte först ringa avdelningen direkt, men chansade på att ringa till honom innan.

Och vem tror ni ringer till mig exakt samtidigt? Två gånger?

Hampus såklart. Vem annars? Lisa kan intyga att det hände på riktigt. Så någon koppling finns det där mellan oss =) Vi har märkt det förr, att vi tänker på samma sak ibland, men igår var det nästan lite väl tajmat. Och en liten smula irriterande. Men mest bra förstås.

Nu är han äntligen hemma igen iallafall, han och Saga ligger och sover. Själv kan jag inte sova, fastän jag är supertrött. För mycket stress och uppsats och ansvar och jobbsök och småfix som far omkring i huvudet. Mitt huvud vill inte riktigt släppa att jag faktiskt inte är riktigt ensam om nästan någonting, utan tror att jag måste fixa allt själv. Det är lite jobbigt att försöka övertala sig själv om att man inte måste fixa allt själv hela tiden, utom kanske jobbansökningar. Men såna har jag lyckats få iväg ett par halvbra i sista minuten nu iallafall ändå, så det är ju trots allt inget som är omöjligt.

Nej, nu ska jag försöka gå och lägga mig hos mina små älsklingar igen. Försöka att mota alla tankar med 'det där tar vi imorn'. Och sova. Godnatt.