Ylva

Sitter och försöker få ihop ansökningar till jobb. Det är inte så många tjänster ute nu, så jag söker alla de jag kan tänka mig. I stort sett alla härifrån Uppsala och söderut alltså. Försöker också skriva mejl till mina snälla referenspersoner, så de kan vara beredda när jag får åka på intervju.

Inte för att det känns så väldigt positivt. Inte just nu. För varje dag som går känner jag mig ytterligare lite mer värdelös. Vad kan jag, liksom? Och vem skulle vilja ha mig?

Egentligen vet jag ju att jag faktiskt kan massor. Att jag skulle vara en superbra och engagerad logoped och kollega. Men det känns ju inte så när ingen vill ha en. Nu är ju inte tre intervjuer hela världen, för det är ju faktiskt bara tre jag varit på hittills och fått nej. Och jag har en snart på g. Och har sökt några jobb till jag ännu inte vet något om. Det är bara när den här deppigheten kommer över mig som det bara känns så hopplöst.

Men snälla ni som eventuellt tänkte så, inget pepp nu tack. Det låter ungefär som "men åh lilla gumman, det är klart att du kommer få ett jobb, alla vi andra jobbar ju och det var ju inga problem alls" ... i mina öron. Och då känner jag mig ännu mindre och sämre som inte är som alla andra.

Och en sak till, jag vet att det bara är två veckor sen examen. Så det är ju verkligen inte hela världen att inte ha fått ett jobb än. Men det är lätt att säga så. Nu ska jag försöka gå och låta bli att känna så. Inte lika lätt. Men kanske kan lite mat och lite zelda hjälpa lite.